En dryg vecka har gått sedan denna fantastiska upplevelse och jag är återigen hemma i Sverige. Dax således att dela med sig av upplevelserna från denna underbara dag.
Tidig läggning på fredagen och sedan en god natts sömn med avbrott för att gå upp och pinka ett antal gånger - laddade med ordentlig vätska. Klockan ringde 04:00, Maria kokade gröt och jag klädde på mig, smorde in mig med solkräm och plockade ihop grejorna. Allt var redan väl förberett dagen innan med alla grejor i rätt påse. Trodde jag. Strax innan vi skulle ge oss i väg dubbelkollade jag en sista gång och hittade inga simglasögen... Efter lite panikartat letande återfanns de i resväskan - vi hade ju använt dem då vi simmade dagen innan...
Åkte iväg vid 5-tiden in till Kona. Alldeles mörkt och stjärnklart ute. Blev avsläppt i närheten av incheckningen och efter en kort promenad kunde jag ställa mig i den långa kön in till kroppsmarkeringen. Återigen stor effektivitet, först avtvättning av överarm, sen upphämtning av tatueringarna och sen fick man en egen liten dam som applicerade det hela. I mitt fall blev det tyvärr inte så bra, tatueringen försvann efter cyklingen. Vet inte om det var skav från cykeltröjan eller det faktum att jag lagt på solkräm där kvällen innan...
Efter kroppsmarkeringen vägdes alla deltagare (oklart varför, kanske för att ha som underlag vid medicinsk nödsituation?) och sen släpptes man iväg till cyklarna. Där hade min hjälm dykt upp på cykeln så då lät jag den vara kvar där. På med min näring (Twix och geler) samt dryck (Gatorade Orange i aeroflaska och en extra flaska där bak). Pumpade däck, oklart hur hårt eftersom jag var lite ovän med pumpen. De kändes hårda och bra dock.
Sen var det bara väntan... Ett toabesök, på med swimskin, höra kanonen för herrproffsen, simma in lite i lagunen och sen ställa sig i kö för att gå ner i vattnet. Strax efter proffsdamernas start fick vi sen gå i, jag var rätt tidig i efter råd. Var kanske inte bästa valet, man fick ligga stilla och vänta ca 15-20 minuter och jag började faktiskt frysa lite. Njöt dock av situationen, har sett den på film många gånger och det var en mycket speciell känsla att se solen lysa upp bergen när den gick upp. Konstaterade att vädret var helt klart, kändes ju inte helt optimalt för resten av dagen. Fylldes på med simmare hela tiden och det blev rätt trångt. Låg i andra ledet ungefär mitt i (borde lagt mig längst till vänster). Vi matades närmare startlinjen i omgångar, hela tiden med surfbrädor som paddlades framför oss för att försöka hålla oss i skick. Ingen riktig nedräkning, men speakern sa till när det var mindre än en minut, sa sen till surfarna att stanna och vinkla om sig och sen small kanonen och ca 1700 herragegroupers gav sig iväg.
Det blev den absolut värsta simstarten jag varit med om (med undantag av min hyperventilering i Växjö 2014). Det började ungefär som vanligt med armar och ben överallt, men vanligtvis brukar det släppa efter 50-100 m och jag brukar kunna simma själv. Här var det fullt slagsmål i flera hundra meter, ibland stannade fältet upp helt och man i princip klättrade på varandra. Visst släppte det lite sen så småningom,men runt HELA banan hade man alltid simmare på ömse sidor, före och efter, så det var jättesvårt att få in ett bra eget tempo. Efter 2 km fick jag en rejäl rivning längs vänster sida, inget gick sönder men jag fick ett ca 50 cm långt smalt blåmärke.
Banan är en 'out and back', dvs. vi simmar rakt söderut i 1.9 km, och sen rakt norrut till mål. Inga problem med navigeringen, bara att följa med massan. Lite extra trängsel när man passerade bojar. Inga delfiner. Tretakt i princip hela vägen (när jag inte fick kallsupar...), så det tydde på att det inte gick så fort. Hade ändå hopp om att draghjälpen skulle få upp farten lite, men så blev det inte. Simmade in på 1:04:53, men det visste jag inte då. Är inte riktigt nöjd med simtiden, men för att få en bättre hade jag nog behövt få fritt vatten och simmat själv istället för att ligga mitt i massan. Lärdom. Placering 15 i Min AG på sim, 405 totalt.
Fötterna i sanden och sen upp för trappan samtidigt som swimskinnet drogs ned. La en 10-20 sejkunder på att skölja av mig med färskvattenslangarna innan jag fick min påse och kunde gå in i det knökfulla ombytestältet. Ut med allt ur påsen, ner med badmössa, glasögon, swimskin och på med min speedtop (långärmad vit tunn funktionströja som skyddar från solen och suger upp vatten). Hörde i tältet att första AG dam gick in på 52 minuter, om de startade 10 minuter efter oss skulle det betyda att jag simmat på ca timmen, och det var ju målet. De startade dock 15 minuter efter... Tog en tur in på toan för att släppa ut lite vatten, passerade solkrämsdamen och fick på fyllning på nacken och sen iväg till cykeln. Lång löpning runt hela piren men jag kom rakt på min cykel och konstaterade att nästan alla runt om var kvar. Skönt. T1 tog 5:21.
Upp på cykeln och så iväg. Gjorde en av mina mest lyckade påtofflingar, hade satt skorna rätt denna gång :-) Man cyklar först en runda söderut på några km innan man svänger ner på Palani Drive. Palani är en rejält brant backe, visserligen bara några hundra m lång, men det är en skarp väsntersväng ut på Kiakuni Highway sen, så där är det omkörningsförbud. Eter svängen blev jag påhejade av supportteamt, kunde göra tummen upp innan den långa uppförsbacken börjar. Riktigt trångt, men jag cyklade på i mitt eget tempo, försökte hålla 10 m till framförvarande och lät de andra ta risken att få draftingstraff. Inga domare på denna del av banan, vilket nog var klokt med tanke på trängseln - det var i princip omöjligt att köra regelmässigt. På toppen av backen vänder man sen ner och får en härlig utförslöpa innan man ska pressa sig upp för Palanibacken. Brant men kort. Sen ut på Queen K Highway för den långa färden norrut.
Jag fick ungefär samma känsla som första året jag tävlade - omcyklad precis hela tiden. Jag höll humöret uppe genom att intala mig att jag faktiskt simmat snabbare än dessa cykelfantomer. Bra tempo förbi flygplatsen och sen ut på lavafälten. otroligt vackert här med den svarta lavan med gula grästuvor på som lystes upp av morgonsolen. Mauna Kea var helt molnfritt och man kunde se observatorierna där uppe. Farten var hög, första 35 km gick på en timme ca så humöret var på topp. Kom på mig själv med at smågnola, 'What a feeling', 'Having a good time' och andra positiva låtar. Medeleffekten låg kring 200 W vilket är ordinärt långpasstempo men det kändes som en bra ansträngningsnivå för dagen.
Det var fortsatt rätt trångt och det kom sjok med cyklister som körde om, ofta tre i bredd vilket inte är tillåtet. Speciellt jobbigt när dessa kom när jag själv höll på med en av mina få omkörningar, då var det jätesvårt att hålla sig till reglerna. Såg en del domare, fick dock ingen tillsägelse utan till och med ett leende när jag precis blivit omkört och satte mig upp för att öka ut avståndet. Jag ryckte lite på axlarna och himlade med ögonen åt gruppen framför som körde allt annat än regelmässigt. Vet inte om det blev någon åtgärd senare, såg ca halvdussinet cyklister i strafftältet vid 5 resp 10 mil, kunde varit betydligt fler tycker jag...
Värmen var lite så besvärande som jag trott trots att det var mellan 32 och 35 grader varmt enligt olika uppgifter. Jag fick in en standardrutin vid vätskekontrollerna: släpp tomma Gatoradeflaskan, ta en vattenflaska, häll den över mig (rygg, armar, ben, huvud), släng tomma vattenflaskan, ta en ny Gatoradeflaska och sätt i flaskhållaren bak. Sen se till att ha fyllt på aeroflaskan till nästa vätskekontroll. Gatoradeflaskorna var på ca 70 ml och det var ca 1 mil mellan vätskekontrollerna, så det innebar att jag fick i mig ca 2 liter sportdryck i timmen. Till det 1 paket Twix och en gel per timme. Höll dett uppe förutom sista 3 milen då jag kände mig ganska stinn... Speedtoppen var mycket skön att ha på sig, skyddade bra mot solen och sög åt sig vatten som sen kylde effektivt när den dunstade. Jag var i princip helt torr när jag kom till nästa vätskekontroll.
Blev som sagt omcyklad rätt ofta (tappade ca 450 placeringar på cykel), fick uppmuntande tillrop av flera svenskar. När jag precis passerat Hapuna Beach (ca 60 km körda) som jag utgått från på mitt träningspass på onsdagen kom Jonas R förbi. Jag hakade på och körde faktiskt förbi i backarna ner mot Kawaihae, men sen körda han om igen. Kom nu till ett ca 2 mil långt avsnitt med böljande backar där det går sakta uppåt. Tyckte denna del var extremt jobbigt på onsdagen med mycket kraftig sidvind, men nu var det inte farligt alls med vind så det kändes stabilt. Mötte här herreliten på väg från Hawi, inspirerande. Strax dax att svänga höger upp mot Hawi. Här är det ca 1 mil ständigt uppåt. Återigen skönt att ha kört sträckan tidigare, jag visste vad som väntade och kunde mala på i et lagom tempo. Cyklade faktiskt om flera stycken i uppförsbacken, bland annat Jonas igen. Strax innan Hawi började det småregna, ett skönt svalkande duggregn som inte ställde till några problem.
Otroligt skönt att komma till vändpunten i Hawi efter ca 95 km. Här var det lite publik, annars var det rätt tomt längs banan förutom vid vätskekontrollerna. Stor skillnad mot Kalmar, där speciellt Öland är häftigt med en massa folk. Nu var det dags för nedförsbacke och jag pinnade på bra där tycker jag, passerade flera stycken och låg i över 60 km/h långa bitar. Även här väldigt vackert med utsikt mot havet och i norr kunde man skymta Maui. Vidare sen mot Kawaihae med böljande backar, men denna gång mest neför. Återigen omcyklad av Jonas, nu för sista gången.
Efter Kawaihae blev det återigen jobbiga uppförsbackar, vi svängde av västerut och fick en hel del motvind. Min tidigare förhoppning om att cykla en bra bit under 5:30 försvann nu och det vara bara att borra ner huvudet och trycka på. Vid Waikoloa fick jag helt plötsligt se två blågula vikingahjälmar - det var Maria och Thomas som tagit sig ut för att heja. De hade precis missat mig på vägen ut, men då fått tilfälle att heja på resten av fältet. Fick trycka på lite extra i en omkörning för att Thomas skulle få en bra bild med lavafälten som fond...
Kvällen innan hade vi konstaterat att sista 3 milen var mest nerför, men med motvinden vi hade så kändes det inte så och man fick ingen respit. Tids nog passerades ändå flygplatsen och Natural Energy Labs och det började kännas att slutet nalkades. Mötte nu återigen herreliten, de var väl ca halvvägs på löpningen och jag hann kosntatera att en lång rödklädd kille hade fått en lucka. Det var Jan Frodeno på väg mot sin första seger.
Fredrik E cyklade om mig precis innan vi svängde av från Queen K och rullade ner mot mål. Tempot sjönk för alla och jag tog ur föterna ur skorna. Lite väl tidigt visade det sig, men det var nog bra att ta det lugnt lite. Sen helt plötsligt var man vid T2, hoppade av cykeln som blev omhändertagen av en funktionär. Cykeltiden blev 5:37:20, ca 21 minuter långsammare än i Kalmar, dck med en betydligt jobigare bana. Snitteffekten blev 210 W, 30 W läre än Kalmar. Snittpulsen 139, ca 10 lägre än Kalmar. Så det syns att jag softade lite... Placering nu 57 i AG, 861 totalt. Cykeldetaljer finns här.
Lång löpning runt hela transtion area och in i tältet. Inga konstigheter där, av med speedtopen och på med strumpor, skor, keps, solgrasögon och sen iväg. Kastade en blick mot cyeklområdet och det var inte så farligt många cyklar inne. Tid i T2 blev 4:12
Ut på löpningen kändes värmen direkt som en vägg. Riktigt hett och fuktigt var det. Efter en liten ögla upp mot Palani, där jag återigen blev påhejad av min trogna hejaklack, sprang vi sen ner till Alii drive och söderut längs kusten. Planen var att springa 1-2 mil och sen börja gå i vätskekontrollerna, men jag kände direkt att det var lika bra att ta det lugnt direkt, så redan vid andra ontrollen blev det promenad. Svampar, sportdryck och geler stoppades i mer eller mindre slumpmässigt men framför allt blev det en mugg is i kepsen vid varje kontroll. Obehagligt i början men vande mig rätt snabbt och kylde på bra. Värmen var verkligen tryckande, och den sas vara några grader högre än det brukar vara
På Alii drive var det återigen tätt med publik och hejaropen duggade tätt: 'You look strong, Peter!', 'You got this!' var vanliga tillrop. Lansdslagsdräkten gjorde också att jag fick extra stöd av svenskar och skandinavier. Malde stadigt på längs vägen upp till vändpunkten vid 8 km, jobbigt första 4-5 km men sen släppte det lite. Mötte Jonas strax innan vändningen och konstaterade att han hade ett försprång på ett par km, men jag brydde mig inte. Här handlade det inte om tid eller placering utan att köra kontrollerat och försöka ha lite kul. Såg dock inte till Fredrik förrän ett par km efter vändningen då jag mötte honom gåendes, han hade fått håll, men humöret var trots det gott och vi sa att vi skulles ses vid målet.
Jag hade inte riktigt koll på tempot, men det låg mellan 5:00 och 5:40 per km beroende på om det var vätskekontroll ellerinte (de låg rätt tätt, ca 1.6 km mellan). Byggde upp delmål (förutom nästa vätskekontroll): vändningen på Alii (8 km), sväng upp på Palani (16 km), halvvägs (21 km), vägen till Natural Energy Labs (26 km), vändning vid NEL (28 km) osv. Vid korsningen Kuakini/Palani var återigen supportrarna på plats och jag snodde åt mig en puss från Maria nnan det var dax för första icke-kontroll gåendet. Backen uppför Palani är bara några hundra m, men man stiger ca 40-50 m så det är dumt att förta sig där i värmen. I princip alla andra jag såg tog samma beslut...
Efter Palani kommer man ut på Queen K igen, drygt en mil i stort sett rakt fram längs en motorväg med lite upp och ner innan man ska svänga av. Nu började det bli rejält jobbigt, inte smärta som jag fått andra gånger men mer en trötthet i benen. Publiken försvann också, och det var i princip jag, de andra löparna och funktionärerna. Som tur var skyade det på lite, för det fanns ingen skugga alls ute på lavafälten. Klockan var nu bortåt 16, så solen var också rätt låg så värmen var inte omänsklig längre. Passerade halvvägspunkten och tittade på klockan, konstaterade att det fanns god chans till sub 4 timmar på maran som ju var målet.
Blev verkligen så att nästa vätskekontroll blev målet - då fick man ju gå- Öste fortfarande in vätska, is, gel så mycket det bara gick, ville inte drabbas av någon kollaps. Efter avfarten till Natural Energy Labs blir det nedförsbacke och man springer er till havet ch vänder. I och för sig skönt, men sen ska man upp igen ca 40-50 m och det var jobbigt, gick ett par gånger i branta artier där. Till slut var jag dock uppe på Queen K igen och mötte Fredrik som nu börjat springa. Skönt att se Bara 12 km kvar och nu började jag få lite ny energi, kanske var värmen som lättade. Blev nu kortare promenader i vätskekontrollerna, förutom vid ca 36 km då jag smet in på en bajamaja och tömde blåsan. Hade nog kunnat klara mig till mål, men jag ville inte springa in kissnödig i mål på Ironman Hawaii!
Sista promenadbiten blev i backen upp mot Palani, den där Mark Allen satte in stöten i 'Ironwar' 1989. Sen var det nedför Palani, sen en sväng söderut innan det var dax att komma ner till det massiva publikhavet längs Alii Drive.
Sista 600 m är det tätt med vilt jublande människor på båda sidor med en massa utsträckta händer och flaggor. Såg svenska flaggor, hörde familjen ropa och heja och sen såg man målportalen. Bara att springa vidare, stannade strax före mållinjen, tog av mig glasögon och keps och bugade mig för publiken innan jag tog ett skutt över mållinjen och kunde jubla! 3:58:02 på maran gav en totaltid på 10:49:44 och jag hade nu klättrat till plats 44 i AG och 764 bland herrarna. Tog nästan 100 herrplaceringar på löpningen trots allt. Löpdetaljerna finner ni här.
Efter målgång fick man en handduk över axeln och en funktionär på varje sida. De kollade att man var OK och sen leddes man ut från målfållan. Först till en liten näringsstation där jag bad om en bit pizza och sen vidare in till återhämtningsområdet där jag blev frisläppt rätt så fort. Här fanns det massage (skönt!), pizza,glass, chips, dricka mm. Träffade en hel del svenskar i kön till massagen och det var kul att prata av sig. Hämtade ut den massiva medaljen (största och tyngsta jag sett), tog en snabb dusch och plockade sedan ut cykeln strax efter att cykelområdet öppnade kl 19. Fick inte kontakt med familjen, så jag gick bort till Ironman Village och lämnade in cykeln innan vi kunde sammanstråla vid målrakan. Vi satte oss på en resaurang med utblick över målrakan och tog ett par öl innan det var dags att gå ned och heja in de sista under Magic Hour. Fick bra lats på läktaren ca 50 m från mål och kunde vara en del av den helt fantastiska stämningen. En upplevelse att kunna vara med ända tills de sista gått i mål och det var dags för elddansarna att avrunda det hela.
Sammantaget en fantastisk upplevelse. Rent prestationsmässigt är det inte min bästa insats, jag softade lite för att inte riskera att bryta och för att ha lite kul. Hade ca 10 slag/min lägre puls här i Kona än i Kalmar trots värmen, det säger en del. Men det är så mycket skönare sista milen på löpningen att slippa den där hemska smärtan i främre lårmuskeln som jag brukar få, och jag klarade trots allt mina mål att gå i mål i dagsljus, ta mig under 11 timmar samt vara på övre halvan av resultatlistan i min AG. Jag blev sämst av de 4 svenskarna i min AG, men det säger nog mest en del om kvaliteten på startfältet i Kalmar att den sämst kvalificerade där kom på 44:e plats av 204 startande i AG 50-54 (193 gick i mål).
Nu blir det ett sabbatsår från seriös träning/tävling, såväl kropp som knopp som familj behöver det. Just nu känns det också som jag är färdig med Ironman, det är mycket slitsamt att springa maran och jag vet inte om jag psykiskt orkar göra det igen. Men några kortare triathlontävlingar lär det bli nästa år och sen får vi se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar