Ironmandebuten avklarad!

Så har äntligen dagen jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning i snart två år kommit och gått och den motsvarade verkligen förväntningarna! Mina tankar innan start kan man läsa om här. Detta skrevs på torsdagskvällen. Fredagen blev det en liten lätt jogg på morgonen innan jag tog cykel och färja in till Kalmar för incheckning. Därefter lunch med Triathlon Väst. Trevligt att kunna snacka lite med likasinnade innan tävling. Därefter incheckning på Slottshotellet där jag skulle spendera en natt så att Maria slapp köra in mig och både jag och familjen kunde sova ostört. Hämtade sen bilen på verkstaden där den fått nya däck efter torsdagens haveri på Alvaret. Middag med familjen och sen inskjutsad till Kalmar igen av Maria. Genomgång av grejorna och sen finputsning av  armar och ben innan det var dags att krypa i säng vid 10-snåret. Sov faktiskt riktigt bra, bara uppe och kissade några gånger, men det är ju inget ovanligt i gubbåldern. Vaknade 04:35 strax innan klockan ringde och kunde meddela Maria att jag var uppe och att hon inte behövde ringa mig (hon var väckningsbackup 2 efter mobilen och hotellväckningen). Hon var redan vaken eftersom större delen av vandrarhemmet var på väg in till Kalmar. Frkost med gröt, fralla, apelsinjuice och småkakor, sen blanda ihop sportdrycken, plocka ihop grejor och dra iväg mot transition zone. I växlingsområdet var det full fart. Jag fyllde på dryck och näring, klistrade på ett par geler på ramen och satte fast skorn. Pumpade däcken varvid jag fipplade med framventilen så att den flög iväg. Ingen panik och ventien hittade raskt och kom på plats igen. 7-8 bar kändes som lagom tryck. Ca 6:15 knallade jag över till starten. Träffade Andreas och Jan inann och kunde prata lite. Bra för avslappningen. Ställde mig sedan strax efter 50-minutergruppen. Tänkte att det kändes bra med tanke på målet på 55 minuter. Det var dock klart att med den kraftiga ostliga vinden och de rejäla vågorna skulle ng verkligheten bli något helt annat... Så var det dags för Kentas ljuva stämma att sprida sig över tävlande och publik och sedan blev det till att sjunga med i nationalsången. Här ar det inte lngt ifrån att simglasögonen blev våta på fel sida, insg det stora att äntligen vara framme vid mitt mål och såg verklgen fram emot att få ge mig iväg. De 5 minutrarnas väntan efter att proffsen gett sig i väg kändes som en evighet men så äntligen var det vår tur och jag kunde lugnt kliva ner i vattnet och börja simma. Jag följde Torbjörns råd och höll mig till vänster i början för att inte klämmas mot kajkanten. Direkt man passerade kajen fick man vågorna rätt i ansiktet. De var väl meterhöga ungefär så det var bara att glömma den fina teknik Anna-Karin lärt ut och slugga sig fram. Rätt trångt fram till första rundningsmärket, men förutom de vanliga knuffarna och stötarna var det inget större problem  och jag kom snabbt in i en lagom takt med tretakrtsandning men ändå visst tryck i draget. Men det gick ju inte fort. Efter första vänstersvängen fick man istället vågorna från sidan och det märktes för fältet drev int för att sedan få simma snett emot vågorna pp mot bojarna. Hade ingen koll på var jag låg, och simmade i allmänhet med bara ett fåtal simmare i närheten, men navigeringen funkade bra, det var inget problem att se de gula bojarna. När man sen gjorde 180-graderssvängen blev det lite knivigare eftersom man inte hade en chans att se den röda bojen i början. Som tur var fanns de gula stödbojarna till vänster, så jag följde dem. Fick ta några bröstsimsarntag ett par gånger för att pejla in läget, men kändes som jag simmade på rätt bra och så småningom såg jag bojen och kunde navigera rakt på. Sen blev det lite förvirring igen för att hitta nästa röda boj som låg ända inne vid kajen, men även här kunde jag använde en gul boj som stöd. Nu var väl 2/3 gjord och vi kom in bakom vågbrytaren och lugnare vatten. Äntligen kunde jag börja tänka på tekniken och sträcka ut lite och det blev riktigt kul, speciellt som man hade en publik längs kanterna som gav ett härligt stöd. Simmade förbi flera stycken andra tävlanden, bland annat ett par damproffs och sen var det helt plötsligt dax att gå up och möta folkets jubel. 1:00:12 gick det hela på, ca 5 minuer långsammare än jag hoppats på men helt klart godkänt. 38:a bland männen, 4 i min age group. I T1 tog jag det ganska lugnt, fipplade lite med våtdräkten men inget dramatiskt. Behövde bara ta på mig nummerbältet och plocka ner geler i bakfickorna och sen ut för att hitta cykeln. MAssa folk, men inte så mycket liv, så jag viftade lite med armarna och fick igång ett riktigt bra tryck bland publiken. Hittade snabbt cykeln och sen iväg. 2:35 i T1. Upp på cykeln och iväg. Som vanligt lite fippel med skorna innan de kom i ordentligt, men inget oroande. Planen nu var att ta det lugnt över Ölandsbron och hitta lagom tempo. Rätt lugnt blev det också och förvnansvärt nog apsserade jag ungefär lika många som körde om mig. Hade fruktat rejäl motvind men tyckte inte det var så illa. Kanske beroende på att de fanns folk att hänga på på lagom legalt avstånd. Låg dock bara på ca 180 W, vilket var lite lågt, så när vi närmade oss fastlandet så hakade jag på en av de som jag tyckte cyklade lagom fort ('Alexander') och tempot ökade.Passerade famljen vid Stora Frö och vnkade. Höll mig på vad jag tyckte var behörigt avstånd till Alexander och det kändes bra, men strax innan Mörbylånga kom en domare upp och hötte lite med fingret så jag släppte lite och strax därefter kom 10 m - linjerna och jag kunde kalibrera ögonmåttet lite. Jag känner fortfarande att jag har stor ovana med avståndsbedömningen... I Mörbylånga kom sen första riktiga skrämskottet då min extraflaska där bak flög av i ett fartgupp. Domaren låg alldeles bakom och eftersom det var strikt nedskräpningsförbud var jag rädd att få ett rött kort. I så fall hade jag vänt tillbaks och plockat upp flaskan igen. Men inget hände och jag kunde cykla vidare och strax därefter köra förbi Alexander och börja pressa upp effekten till 230-240 W som planerat. Allt rullade på och jag blev omkörd av förvånansvärt få, har varit mycket värre på andra tävlingar. Låg i bågen hela vägen ner till Degerhamn där det kom lite sköna backar så jag kunde sitta upp. Hade nog blivit rätt så kissnödig och hade i princuip bestämt mig för att stanna och gå på toa da jag blev ordentligt påhejad och hann reflektera över att publiken var väldigt lika mina brorsbarn innan jag insåg att brorsan med familj hade åkt ner för at heja på. Mycket roligt och inspirerande! Fick där reda på att jag var fyra i min AG efter simningen, och eftersom jag passerat två på cyklingen borde jag ha avancerat lite. Nu var det dax att kämpa mot motvinden över Alvaret och vsst kändes det men jag höll luget och låg på mina 220-240 W. Fick en tillsägelse till när jag var långsam att släppa efter omkörning. Hade helt enkelt kört lite i mina egna tankar och varit lite ouppmärksam men bestämde mig för att skärpa mig. Skönt att det inte var så tätt med cyklister så att man i allmänhet hade fritt fram. Längs östra kusten blev det rejäl sidvind och nu började det kännas motigt. Cykeln gick visserlgen som en klocka, och mina nya Swisssidehjul var fantastiskt stabila i sidvinden, men det började kännas i bakside lår och rumpan gjorde ont och det var allmännt jobbigt. Det som höll mig i gång var tanken på den kommande medvinden ch att jag trots motvind höl ett tempo på under 5:30 timmar. Jag höll mig i stort sett till min näringsplan. Ett paket Twix och en gel i timmen samt sportdryck däremellan. Tog langning vid ungefär varannan station, en ny upplevelse som efter att ha missat första flaskan funkade klanderfritt. Över Alvaret blev sedan en stor njutning. Vnden i rygen gjorde att jag kunde sitta upp och då kunde jag trycka på bra mycket bättre. På toppen var brorsan igen och jag fick rapport om att jag låg 5:a. Skönt att inte ha tappat så mycket. Resten av Öland gick nu av bara farten och jag kunde susa över Ölandsbron innan det var dags för vändning i Kalmar. Massor av publik i rondellen och jag körde runt med ett stort eende ch viftande med armen - vilken respons. Nu kändes benen helt fräscha igen och jag kunde trycka på riktigt bra. Satt upp mycket mer, och pulsen och effekten gick upp. Inga problem att hålla 270 W i snitt. Ska nog se över min position, den är kanske lite väl aggressiv eftersom jag får såpass mycket mer kraft sittande. Fastlandsvarvet har en helt annan karaktär än Öland. Många småsvängar gör att det blir roligare och inte så monotont. Höll riktigt bra tryck och cyklade om lika många som jag blev omcyklad här. Stundtals riktigt glest med cyklar ramför och bakom så jag undrade om jag hade cyklat vilse. Sista milen försökte jag dra av på tempot, men jag höll fortfarande förvånansvärt bra effekt och jag kände mig inte det minsta trött i benen. Genom rondellen, högersväng och helt plötsligt var det roliga slut. 5:16:33 gick det hela på, växlade som 5:a i min AG och 99:a bland herrarna. Detaljer här. Vid T2 stod Maria, Stefan, Sandra och alla barnen och jublade stort. Vinkade åt publiken och sen in i tältet. Benen rejält stappliga första 20 m efter at ha hoppat av cykeln men det gav fort med sig. På med strumpor, skor, keps och solglasögon, i med geler och sen iväg. 2:12 i T2. Stappliga ben hela vägen igenom stan, men släppte efter ca 3 km. 4:30-tempo i början, sen sjunkande till ca 4:40 var som planerat. Visst kändes benen stela, men det släppte så sakteliga. Sprang genom alla vätskekontroller, tog vatten - sportdryck - sportdryck ch sen vatten i ansiktet. En gel varannan kontroll. Rejält varmt var det, så alla duschar uppskattades. Fick härligt mycket personlig pepp hela första varvet - kanonbra med stort namntryck på bröstet. Vid ca 11 km stod famljen och hejade vilt, hörde nåt om 'femma' och '6:16' och det kändes ju bra.  Efter ett varv stabiliserades tempot på planerade ca 5/km. Kändes som att tack vare den marginal jag byggt upp första milen så låg sub 3:30 inom räckhåll. Bara att mala på, mer folk nu på banan. Vid 23 km började jag känna lite smärta i vänster fotled, svor lite över detta men det blev aldrig allvarligt och släppte efter några km. Fortfarande pigg vid 25 km och kunde high-fivea lite med Maria. Fyra var rapporten nu och det kändes fortfarande stabilt. Men jag visste vad som väntade. Låren började slå till vid sista varvningen i stan. Nu kom smärtan och det blev riktigt tungt. Varmt var det också. Räknade i huvudet för varje km om hur marginalen var till 10 timmar och det kändes fortfarande OK. Sista rapporten kom med ca 12 km kvar - 3:a! Helt enormt! Men placeringen kndes mindre viktig, det var 10-timmarsgränsen som gällde. Med milen kvar började det bli riktigt tungt. Nu handlade det bara om överlevnad. Egentligen inte trött, men låren gjorde så ont! Farten låg dock fortfarande på ca 5:20 men sjönk så sakteliga. Fokuserade nu på att springa till nästa vätskekontroll och sen tillåta mig att gå igenom den. Vatten, sportdryck, cola, vatten i ansiktet och sen börja springa när sista soptunnan passerats. Funkade bra, men tempot sjönk förstås ytterligare och nu började de mörka tankarna omma. 'Jag kanske ska sätta mig ner en kvart så riskerar jag inte att behöva göra detta igen' var en tanke jag fick vifta bort... När sista armbandet kom på så kändes slutet dock inom räckhåll, och med drygt 2 km kvar kände jag att jag kunde börja lägga på en spurt. Tempot steg till ca 4:50 i ett par hunra m men sen krampade Sartorius på lårets framside. Har aldrig varit med om att få kramp på tävling tidigare, och hur sjutton sträcker man ut Sartorius?? Försökte i alla fall, men då krampade vaden istället. Panik, ska det ta slut nu när jag är så nära. Lugnade dock ner mig oc började springa försiktigt, och det gick faktiskt, men det var inte tal om att riskera nåt genom att dra igång nn spurt igen. Stapplade mig fram, genom san, över bron och in på upploppet. Underbar känsla at se målportalen, men den var fruktansvärt långt borta! Till slut var jag ändå på röda mattan och kunde vifta igång publiken igen! Sista upploppet är egentligen en enda sor minneslcka. Jag va helt enkelt totalt uppfylld av glädjen av att vara så nära mål och kunna sprnga in under drömgränsen 10 timmar som jag sneglat på i två år. Har ingen aning om vad speakern sa, och missade at high-fivea honom men kunde ändå sträcka upp jublande armar när jag passerade portalen!  Klarade inte 3:30 på löp (detaljer här), men det gjorde inget. 9:56:31, 90:a totalt ch 4:a i min AG! Blev väl omhändertagen och lotsad in i tältet. Intog pizza och öl, pratade lite med Torbjörn W (2:an), Antti (1:an) ocj Jonas (3:an). Vi trodde där att jag var 3:a, men den rullande starten förvirrade oss och det visade sig senare att Jonas slagit mig med 9 sekunder. Träffade även Fredrik från Playitas och vi kunde glädjas tillsammans innan jag gick och fick mig lite massage och sen iväg för att träffa familjen. resten av kvällen blev middag på vandrarhemmet med lite gott vin och sen en tur till Degerhamn för att tacka Stefan för supporten. Otroligt nog riktigt svårt att sova på kvällen trots dagens ansträngning, men jag var väl helt överfullmed endorfiner. Söndagen blev det sedan att ta sig till prisceremoin och Kona slot allokering. Torbjörn hade ju sagt på lunchen att han inte skulle ta sin plats, men det var ändå lite nervöst. När det till slut var dax för vår AG så drog Antti lite på svaret men sa så klart ja som väntat. Lättnaden blev dock stor när jag hörde Torbjörns nej och efter att Jonas fått sin krans kunde jag skrika ut mitt 'Yes' och hoppa upp på scen för en kram, krans och mottagande av folkets jubel. En dröm var nådd, en dröm som jag nog haft i bortåt 30 år sen jag först hörde talas om denna galna tävling. En dröm jag lagt ner bortåt 1000 timmar de senaste åren. n dröm sm min famij fått offra mycket för att hjälpa mig nå. En dröm som blev verklighet! Nu några dagar efteråt är benen näsan normala igen. Det är mest en mycket blå stortånagel och ömma ljumskar som är det fysiska beviset för lördagens äventyr. Och så järnmedaljen och Hawaiikransen som hänger vid sängen så klart. Nu ska jag försöka tända om till Tjörn triathlon om drygt en vecka och sen dax att lägga upp träningen för Hawaii. Men det blir en helt annan karaktär på den tävlngen, där ska jag njuta hela vägen och gå genom varenda vätskekontroll! 2015-08-18